kraschlandat
Jag är så trött.
Så trött på att hela tiden försöka laga och fixa.
Så trött på att känna mig ihjälstressad, trött, ledsen, arg och att vara spänd som en fiolsträng i hela kroppen.
Trött på att ha träningsvärk i käkarna för att jag jämt går och biter ihop.
Trött på allt motstånd jag hela tiden möter.
Trött på att vara jag.
Jag önskar jag bara kunde få somna och inte vakna förens någon knackar mig försiktigt på axeln och säger:
"Du kan vakna nu, vi har fixat allt nu, hästen är hel, hästlastbilen är såld och för pengarna har vi betalt av ditt lån, satt in fönster i ditt torp, fyllt på vedboden och all hö för vintern är på plats, och ditt hår har slutat falla av, nu kan du vakna och börja leva"
